Traditionen att ha trädgården omgärdad av staket, murar eller häckar återspeglas i det svenska ordet “trädgård”, eftersom “gård” betyder just “inhägnad”. Från början användes ordet endast för odlingar där träd var det dominanta inslaget. Grönsaker, kryddor och örter odlades i egna “gårdar”, till exempel kålgård och örtagård, och dessa hörde till i princip varje bondgård.
Vid slott och herresäten fanns ofta jaktparker eller djurgårdar i form av exempelvis hjorthägn, där adeln kunde jaga och visa upp sin status för sina gelikar. Även lustgårdar kommer från de högre stånden, och fungerade som en plats för umgänge och promenader.
Trädgårdarna var länge inrutade enligt klostrens struktur, men under sjuttonhundratalet kom den engelska parkens naturideal att sprida sig. Att anlägga parker blev så småningom något som inte endast adeln ägnade sig åt, utan också brukspatroner och präster.
I takt med att fler människor flyttade in till städerna blev det fler som saknade möjlighet att odla själva. Under artonhundratalet uppstod därför flertalet handelsträdgårdar som kunde förse stadsborna med färska grönsaker.
Fängelser och sjukhus hade ofta sina egna odlingar, dels för att kunna producera mat åt de intagna, dels också för att sysselsätta desamma. Efter nittonhundratalets intåg började kurparker och sjukhusparker att utformas, där syftet var att påskynda läkning av såväl själ som kropp.