Västvärldens moderna trädgårdar började ta form i Medelhavsområdet och Mellanöstern för många tusen år sedan. För att skilja odlingar från vild natur använde man inhägnader av olika slag, vilket kom att definiera trädgårdar under flera århundraden. Gamla egyptiska gravmålningar ger exempel på hur en trädgård i Egypten kunde se ut under antiken.
Egypten är ett varmt land och var det även under antiken, men det kan ändå bli väldigt kallt om nätterna. Därför byggde egyptierna murar av lera kring sina hus, som gav skugga och absorberade solens värme under dagen så att den sedan successivt kunde avges under natten. Murarna fungerade också som avgränsning för det vatten som leddes in till planteringarna. På så sätt skapades ett gynnsamt klimat för växterna.
Här odlades nyttoväxter som grönsaker och örter, både för matlagning och för medicinskt bruk, men också olika frukter och blommor. Ofta fanns en damm i mitten, en del av dem med fiskar i. Den egyptiska trädgården utvecklades så småningom till mer parkliknande anläggningar, åtminstone hos dem som hade råd.
Även i de närliggande rikena i Mesopotamien, som bredde ut sig över den del av dagens Mellanöstern som angränsar mot Medelhavet, var trädgårdarna mer än bara ett sätt att odla nödvändiga livsmedel. Till exempel var assyrierna tidigt ute med att odla i krukor, och sumererna ordnade sina odlingar i pyramidform. Detta låg till grund för tekniken att odla på terrasser. Babylons hängande trädgårdar, ett av världen sju underverk, kan mycket väl ha varit just en 
kombination av bevuxna tak över pelargångar och odlingsbäddar i terrasser. Det kan till och med ha varit så att de mytomspunna trädgårdarna kanske inte alls låg i Babylon utan i staden Nineve femtio mil norrut.
Omsider invaderades Egypten och Mesopotamien av perserna, som tyckte väldigt mycket om den estetik och teknik som trädgårdarna i området baserades på. De utvecklade denna konst ytterligare genom chahār bāgh, en typ av trädgård där tanken var att den skulle efterlikna Edens Lustgård. Där skulle finnas fyra floder och fyra länder, vilket i trädgården fick bli vattenkanaler och avgränsade kvadratiska eller rektangulära områden.
Därav kommer det sig också att ordet “paradis” har blivit synonymt med Edens Lustgård. Ordet i sig kommer från persiskan och det betyder “muromgärdad trädgård”. Själva korsformen går att spåra tillbaka till 500 år före Kristus, genom resterna av Kyros den Stores trädgård.
Dessa trädgårdar krävde förstås vatten som vilka andra odlingar som helst, men i ännu högre utsträckning eftersom det även skulle räcka till utsmyckningar i form av blommor och dammar. Perserna byggde tunnlar nere i jorden, under grundvattennivån, för att på så sätt försörja trädgårdarna med vatten. Ett annat sätt att förhindra allt för mycket avdunstning i den heta solen var att bygga spaljéer som gav skugga. Även de värmehållande murarna runtomkring trädgårdarna fyllde en dubbel funktion genom att även de skyddade växtligheten från solens strålar.