Funktionalismen, eller funkis som det kallas i dagligt tal, var en minimalistisk stil som gjorde sitt intåg på 1930-talet. Det var en reaktion på flera äldre företeelser, först och främst det tidiga 1900-talets arkitektur som kännetecknades av mörka färger, överdådiga dekorationer och tunga, massiva material. Men det var också en vilja att göra livet lättare för människan. Hemmet skulle ha mycket ljusinsläpp, materialen skulle vara lättskötta, och hygien och komfort skulle sättas högt i prioriteringsordningen.
Trender kommer och går, och för ett tiotal år sedan fick funkisen ett uppsving vad gäller nybyggandet i Sverige. Stor takhöjd, släta fasader, panoramafönster och glasomgärdade balkonger blev på modet. De trädgårdar som anlades kring de nybyggda husen följde förstås den avskalade estetiken. Gräsmattor ersattes av plattsättningar och grusytor, medan såväl växter som träd flyttade ner i stora utekrukor. Prydnadsgräs fick fylla rabatterna istället för blommor, och bambu användes som levande plank.
Ständigt gröna växter som buxbom och idegran, klippta i strama former, ger funkisträdgården en passande inramning. Även buskar som numer mest förknippas med 70-talets villaträdgårdar, rhododendron och tuja, pryder sin plats i dessa moderna sammanhang.
Ledorden “enkelt och avskalat” innebär förstås inte per automatik att det är tråkigt. Tvärtom skulle den ursprungliga funktionalistiska trädgården användas till både nytta och nöje, till skillnad från romantike
ns trädgårdar som mest skulle avnjutas med ögon och doftsinne. I funkisträdgården ska det finnas plats för barnens lek, kanske på en bit välklippt gräsyta, och för en liten köksträdgård med exempelvis tomater i stora krukor, ett morotsland omgärdat av raka stenrader, och en prydlig rad av hallonbuskar.
Det var i slutet av artonhundratalet man började använda betong på allvar som byggmaterial, och funktionalismen gav verkligen materialet en skjuts framåt. Det ruttnar inte som trä, det är lätt att tvätta av och är inte brännbart, alltså var det precis den sortens material som kunde lösa de problem som funktionalismen önskade. Den gamla tidens ohygieniska kåkstäder blev till bostadskvarter i betong, vilket förstås inte bara förde positiva saker med sig. Strävandet efter att skapa grönytor inne i städerna kommer förstås av människans behov av kontakt med naturen. På senare tid har även insikten om hur värdefulla dessa ytor av växtlighet i bostadsområden är för insekter och pollinerare, men också för hur väl områdena tar hand om regnvatten, gjort att man i mindre utsträckning täcker tomma ytor av betong och asfalt.
Även om varken människor eller natur mår bra av för mycket betong i omgivningen passar materialet perfekt in i en minimalistisk trädgård. Det går att gjuta både avgränsningar för odlingsbäddar av det, liksom fasta eller flyttbara krukor att ha utomhus, gångstenar, eller varför inte möbler.