Torp var de små hus med tillhörande mark som personer utan egen mark kunde arrendera utan att behöva betala skatt, eller åtminstone endast skatta väldigt lite för. Det kunde vara soldater, kolare eller andra med arbeten av dagsverkstyp som fick möjlighet att bli torpare. Ofta hade de utmärkt sig i kriget, om de var soldater, eller genom sin skötsamhet. Innan torpet som arrendeform avskaffades helt, efter att dagsverksarbeten förbjudits som arbetsform, var det statare som arrenderade de torp som fanns. Statarna var lantbruksarbetare som jobbade på större gårdar och gods.
Nuförtiden är torp synonymt med sommarstuga, belägen i skogen eller i öppnare typer av landskap, men alltid med en mindre trädgård i anslutning. Här samsas blomsterrabatter med bärbuskar och fruktträd, grönsaksland och kryddodlingar. För torparen var förstås det ätbara viktigast, men de blommor som står att finna i gamla torpruiner, och som fortfarande växer vid torp som stått i flera generationer, vittnar om att det även för den fattigaste torparfamilj betydde mycket med en vacker hemmiljö.
Typiskt för en torpträdgård är stora, rikligt blommande perenner som ofta växer direkt intill husväggen, som till exempel löjtnantshjärta, daglilja, akleja och stormhatt. Pion är en annan torparväxt som snarast liknar en buske om plantan blir tillräckligt stor. Även anueller och bienner, som utgörs av ett- och tvååriga växter som sås för hand direkt på växtplatsen eller förodlas, återfinns i denna typ av trädgård. Exempel på denna sortens växter 
är stockrosor och prästkragar.
I grönsakslandet, som med fördel kan anläggas i enlighet med de kvadratbaserade planteringar som klosterträdgårdarna använde sig av och som ju folket tog efter, odlas grödor från förr. Basen i torparens vardagsmat utgjordes av sill och kött, kål och bönor, korn och mjölk. Olika kålsorter är därför ett givet inslag, liksom bondbönor, sockerärter, spritärter och blomsterbönor. Dessutom platsar även rotfrukter som kålrot, morot och palsternacka här.
Potatis, som i våra dagar räknas som en billig stapelvara i skafferiet, kom till Sverige på 1600-talet, men blev inte populär bland allmänheten på allvar förrän under artonhundratalet. Då var det dock inte i första hand som livsmedel den oansenliga knölen användes, utan till brännvinsframställning. Potatis är annars lättodlad och nyttig, varför den definitivt bör finnas även i dagens torparträdgårdar.
I örtagården får kungsmyntan, eller oreganon, breda ut sig sida vid sida med timjan, körvel, dill och persilja. Många kryddor återkommer år efter år, antingen de självsår sig eller sprider sig med rotskott. Det går utmärkt att odla dem i kruka och att ta in plantor under vintern för att ständigt ha tillgång till färska kryddor. Tänk bara på att det då krävs extra ljus.
Lavendel odlas främst för sin väldoft, och användes förr som luktförbättrare i linneskåp och för att hålla klädmalen borta. Nuförtiden har dess uppgift som foderstation åt fjärilar och bin gjort att dess status höjts ytterligare några snäpp.
Som avgränsning av tomten fungerar gärdesgårdar av granslanor, eller syrenhäckar, som helst får växa fritt för att bibehålla sin naturliga karaktär och dessutom kunna sätta rikligt med blommor på våren.