Den kinesiska trädgården växte fram som en del av städerna, och var på många sätt en bit av det kinesiska landskapet som fått en plats bland bebyggelsen. Läran om feng shui, hur naturens element agerar i harmoni eller disharmoni med människan beroende på hur de representeras i förhållande till väderstrecken, låg till grund för städernas planering.
Trädgårdarna var dock oregelbundet utformade till skillnad från gatornas räta linjer, men följde även de feng shuis principer. Från fyrahundratalet och fram till sjuttonhundratalet växte de privata trädgårdarna fram, där modellen var de kejserliga jaktparkerna.
Människans kontroll av naturen tog sig uttryck i bygg
nadsverk som paviljonger och broar, men också i de små bonsaiträden – miniatyrträd tuktade för att efterlikna fullstora träd. Tekniken förknippas oftast med Japan i västvärlden, men kommer ursprungligen från Kina.
Den japanska trädgården strävade även den efter att återskapa naturen fast på ett kontrollerat sätt. Den skulle innehålla både växter och föremål som blidkade naturens andar, eller som symboliserade olika saker i både naturen och i människans liv.
Den japanska zen-trädgården fick sitt namn från det kinesiska ordet för landskap. De skapades vid zentemplen med krattad sand och sten för att representera till exempel vatten och öar.