Utformningen med någon form av inhägnad och indelning i fyrkanter, där växtlighet samsades med vatteninslag, stod sig som idé när romarna utökade sitt rike. I medeltidens Europa skyddade murar och staket inte bara grödorna mot djur, utan också människan mot naturen, som då ansågs vara ett hot i sig själv. Man strävade mot ordning och reda, alltså delades trädgården in efter växtslag med fruktträd i en avdelning, grönsaker i en annan, kryddor och örter i en tredje och så vidare. Under Karl den Stores tid fanns det till och med lagar för enskilda hushåll om vad som fick odlas innanför trädgårdens murar.
Klosterträdgårdarna under samma tidsepok vilar på samma idé som persernas paradis där korsgången och de fyrkantiga avdelningarna har de fyra floderna i Edens Lustgård som förebild. I klostren odlades grönsaker, medicinalväxter, andra örter och kryddor, samt humle till ölbryggning.
Den strama ordningen i dessa trädgårdar gillades även
av de högre uppsatta medborgarna på slott och herresäten, och stilen imiterades. Liksom i äldre tiders romerska rike utvecklades hela parker i händerna på de mer välbärgade adelsfamiljerna. Klostren hade dock inte enbart inflytande vad gällde stil, utan spred också viktig kunskap om växter och odling till folket.
Från 1300-talet och framåt har trädgården växlat karaktär. Renässansen återupplivade antikens idéer, där statyer, fontäner och formklippta buskar fick komma tillbaka. Växttypernas strikta indelning luckrades upp något. Under barocken återkom idén om naturen som ett farligt väsen och trädgårdarna stramades upp, medan rokokon lättade upp och tonade ner det fyrkantigt storslagna och lät naturen komma in på ett hörn.
Romantiken innebar en helomsvängning i trädgårdstänket. Nu var det naturen som skulle eftersträvas, inte himmelsk ordning. Trädgårdarna fick vindlande gångar och lummiga rum. Samtidigt kom efterfrågan på krukväxter igång, och under artonhundratalet grundades många handelsträdgårdar.